Visst känns inte alla dagar lika sprudlande men vid en närmare granskning finns det bara en att skylla..
Det är ingen annan än jag själv som placerade mig på gymmet denna tidiga morgon – liksom så många tidiga morgnar innan denna.
Det är jag själv som pressar mig igenom det där sista setet som ger mig träningsvärk i dagar efteråt – en belöning som är mer regel än undantag.
Det är av egen kraft och med egna ord som jag väljer att vänligt men bestämt tacka nej till ”fredags-fikan” på arbetsplatsen i eftermiddag – precis som jag gjort alla fredagar innan denna.
Ja, för visst var det så att det var jag – och ingen annan – som ville ställa upp i ytterligare en tävling och det vore ju lustigt att ge sig in i leken utan att tåla den…
Att ha en böjelse åt att gilla det extrema med sporten är nog en fördel och kanske anledningen till att jag aldrig lipar. När jag sedan står där på scenen – i mitt livs bästa form – är jag en av dem som jag inte får glömma bort att tacka.